Egentligen borde självkänsla vara ett obligatoriskt ämne på skolschemat, för det spelar ingen roll hur många mattetal vi löser eller hur många årtal vi lär oss. Om vår självbild säger att vi är sämst i världen på matte och historia t. ex så är det just det resultatet som kommer synas. Ingenting går med en dålig självkänsla !

Man kan känna sig klok, smart, rolig, härlig, snygg och spännande med låg självkänsla, men bara så länge ingen annan kommer in i rummet som är klokare, smartare, roligare, härligare, snyggare och mer spännande än vad vi är. Så fort den här nya coola personen kommer in i rummet  förvandlas vi och känner oss korkade, puckade, tråkiga, ohärliga och fula. Vi känner oss bara bra så länge ingen annan är bättre. Andra med låg självkänsla tar tvärtom ingen plats alls. I klassrummet sätter de sig alltid där det sitter flest människor, för att gömma sig i flocken. Kanske vill de bli veterinärer men söker inte ens in till utbildningen, eftersom de tycker att det finns så många andra, viktiga och duktiga personer som borde gå där istället. Inte för att det tror att de själva klarar av utbildningen - det skulle räknas som en brist på självförtroende. Nej, de anser sig själva inte värda en plats eftersom alla andra är mer värdefulla och viktiga än de själva, och det är såklart inte sant ! Men så kan en person känna som har svag självkänsla.

Att se ner och snacka mycket skit om andra människor är yttligare ett tecken på att vi behöver träna upp våran självkänsla. Visst lite skvaller och spekulationer om kompisar och bekanta är såklart helt okej. Det är att lufta ut hjärnan bara. Men om du märker att du pratar illa om andra för att du lyfter dig själv, eller om du inte ens kan öppna munnen utan att det hoppar ut en massa elaka kommentarer om andra hela tiden, så får du se det som en varningssignal ! Det finns alltid folk som säger "Jag pratar inte skit om andra". - nej men hur tänker du då? Det är ju inte så mycket bättre om vi tänker massa skit om  folk hela dagarna. När självkänslan är så låg att det bara finns självförakt kvar är det vanligt med olika typer av självskadebeteenden, till exempel att någon skär sig eller självsvälter. Andra agerar utåt och är kaxiga mot alla som de upplever som ett hot. De snacka skit om folk i sin omgivning, mobbar och slåss. Det här bottnar också i låg självkänsla.

 Det kan alltså se väldigt olika ut på utsidan, men vad som är gemensamt för alla med låg självkänsla är hur det känns på insidan. Alla personer med låg självkänsla styrs av en massa rädslor, de är rädda för att misslyckas, göra fel, verka korkade, känna dig utanför, välja fel, tycka fel, vara fel och så vidare.

 Jag brukar gämnföra med kondition. Alla som har tränat någon gång vet att så fort vi slutar träna försvinner konditionen eftersom kondition är färskvara. Självkänsla är själens kondition. Och om kroppen är vältränad är vi bättre rustade att gå många tuffa ronder när livet bjuder på motstånd. Eller springa ett Maraton lopp istället för att ge upp efter bara några hundra meter. Är vi starka inombords tar vi inte åt oss på samma sätt när någon utsätter oss  för taskigheter.

Om självkänslan är extremt låg tar det såklart längre tid att träna upp den, och när den är god fortsätter vi att träna för att behålla den. En del får med sig sin självkänsla hemifrån, men kanske ändå tappar bort den i tonåren ... Andra har trassliga hemförhållanden när de växer upp och får inte med sig ett skit av självkänsla hemifrån. Om vi tillexempel aldrig får höra att vi är bra och att vi duger av våra föräldrar, kan det ge upphov till svag självkänsla. Vi kanske har 48 rätt av 50 på ett prov och kommer hem jätte glada och berättar det för mamma och pappa. Vi får frågan: "Vilka fel hade du? varför har du inte alla rätt?" Får vi den reaktionen av våra föräldrar sjunker självkänslan. Vi lär oss att vi inte duger och att vi bara är godkända om vi har alla rätt.