Var du en av de som gick i trean och inte fick ha parfym men tog några sprut på morgonen ändå? Eller när föräldrarna förbjöd smink och ändå kladdade du på lite av den bruna torra maskaran som du lånat från mamma, innan pappa kom hem från jobbet tvättade du bort det. Inte ville du att pappa skulle bli sur heller? BH och string fick inte användas förrän efter lågstadiet men kom igen mamma, inte ville jag gå med pyttesmå myggbett under det tighta linnet?
Det började egentligen med smink, nagellack och plattång och allt detta har nu gått till fransförlängning, gelenaglar och extensions. Det blir allt viktigare och viktigare att se bra ut och vi gör allt för att leva upp till varandras förväntningar.  Titta på modetidningarna idag, det finns i princip aldrig någon med lite hull på magen som får ställa upp som bikinimodell. Enda modellen som inte är den stereotypiska smala, perfekta modellen skulle vara om en kvinna gått ned ett par kilo och sedan en intervju på hur hon gjorde det. I värsta fall photoshopas valken eller det lilla gäddhänget bort. Är inte det tragiskt?  

Förutom att ha klet i ansiktet och plattat hår så spenderar vi tusentals timmar vartenda år på gymmet. Det sägs att ”strong is the new skinny”, men är det så viktigt att vara skinny? Att man påverkas av bilder på tjejer med den perfekta, runda, plutiga rumpan med en glipa mellan låren. Idag är det så viktigt att ha smala slanka lår med en platt mage och helst av allt ska det vara en bula på armen. Det har aldrig varit tjejernas ”grej” att ha sex-pack, men vi drar oss närmare och närmare till killarnas normer: att vara muskulösa och vältränade. Förr fanns det inte på kartan att bära keps till vardags ihop med ett par joggingskor, men det är nu mer mode för de feminina.

Tränar du inte så blir du automatiskt fet, mullig, tjock eller slö, man är åtminstone utstött och konstig. Det känns så i alla fall. Folk svälter sig på grund av all denna hets att vara smal som en pinne och ha långt hårsvall med perfekt gyllenbrun solbränna och en grön tallrik på matbordet. Dagens samhälle blir bara värre och värre och jag gör absolut ingenting för att ändra på det. Jag är en i mängden och jag påverkas precis lika mycket som många andra. Jag springer och köper snygga gymkläder och hoppas på att bli mer motiverad. Jag gör gelenaglar var tredje vecka och det går inte en dag utan att jag går utanför dörren utan solpudret som får mig att se levande ut. De målade ögonbrynen får mig att se ut som en clown, var det någon som sa till mig en gång. Jag har nopprat ögonbrynen så mycket att de knappt växer längre och låter ögonbrynspennan göra sitt. Varenda morgon går jag upp och sminkar mig, men framförallt markerar jag ögonbrynen. För ungefär tre år sen färgade jag håret från platinablond till svart och det såg ut som att jag inte hade någonting från ögonen och upp till hårfästet. Jag började fylla de få hårstråna jag hade. Varenda kväll innan jag ska ha ett möte med John Blund och fulat till mig en gnutta så hatar jag att se mig själv i spegeln. Förutom det rödflammiga ansiktet och små ögonen så har jag inga ögonbryn. Det är i alla fall vad jag tycker. Jag har fått kommentarer som ”Det ser ut som att du har spermier som ögonbryn” och jag kan inte göra annat än att skratta. Klart jag inte vill behöva kladda en massa i ansiktet för att gå utanför dörren, men hade jag inte gjort det så hade jag fått kommentarer som ”Vart är dina ögonbryn?” Så jag struntar faktiskt i om jag har spermier i ansiktet, det har jag med glädje.

Jag hatar att se smala och vältränade tjejer, det är då min avundsjuka är på topp och min självkänsla i botten.  Jag känner press inför varenda sommar då världens befolkning checkar in på gymmet, knäpper bilder på nyttiga måltider och skriver statusar om hur långt de sprungit. Jag är lite av en dubbelmoral, när jag väl kommer igång med träningen är jag precis likadan. Jag vill visa hur duktig jag är och jag vill att hela världen ska veta det. Men hur långt ska detta beteende få gå? När ska vi få ligga och trycka en chipspåse och dricka en två liters cola utan stora reaktioner som: Vad fan hände med henne? När ska vi bara få vara vi?