Att göra slut börjar lite som ett myggbett.

Man ser aldrig myggan men när man upptäcker bettet så intalar man sig själv att det trots allt är sommar - det har alltid varit sommar - och därför måste det rimligtvis också finnas myggor.

Men det kliar, och bettet växer och man kanske ligger på en filt i gräset bredvid varandra ändå och märker inte att det växer som en satans tumör och snart är myggbetten över hela kroppen, och det kliar det kliar som helvete men det är ju bra det ska ju vara bra det har alltid varit bra.

Att göra slut börjar lite som ett myggbett.

Man ser aldrig myggan men när man upptäcker bettet så intalar man sig själv att det trots allt är sommar - det har alltid varit sommar - och därför måste det rimligtvis också finnas myggor. Men det kliar, och bettet växer och man kanske ligger på en filt i gräset bredvid varandra och ändå märker man inte att det växer som en satans tumör och snart är myggbetten över hela kroppen, och det kliar, det kliar som in i helvete men det är ju bra, det ska ju vara bra, det har alltid varit bra. Men när man en dag kommer hem från en semester och man kysser inte honom det första man gör när man kommer hem - nej man säger istället "men kan du flytta på dig" och så går man till sovrummet och packar upp väskan och han står bredvid. Tålmodigt, väntar på att väskan ska bli uppackad så man kan lägga sig i sängen och pussas tills det blir morgon. Då är tumörerna överallt och runt omkring. Man ser dem inte. Man sminkar över dem och ler fast det är bara ett på låtsas.