Jag har bara en sån brist på inspiration. Sitter och tänker att fan, varför? Jag bör inte,
för just nu är jag lyckligare än någonsin med mig man och förövrigt så är det bara det
som kan dra ner mig för tillfället. Men nu är allt på topp och senast för en timme sen
sa vi att vi aldrig vill vara utan varandra. 

   Som ni vet går jag i skolan två dagar i veckan vilket börjar kännas väldigt oseriöst,
men varför klaga? Jag kan jobba minst 25 timmar i veckan plus helger och jag har 
aldrig dragit in så mycket pengar som jag gör idag. Men jag är ingen pluggtjej, har
aldrig varit, men när man har en uppgift i månaden, om ens det så bör det finnas 
någonting att fylla ett word-dokument med. Men icke sa nicke, jag hade gärna hoppat
av skolan nu, om jag fick. Absolut ingenting jag kommer göra, jag har inte lång tid 
kvar nu. Jag säger bara att det inte hade varit fel. 

   Tro mig när jag säger det, det ända mitt liv består av är träna, jobba, lite skola och
pojkvännen. Jag är just nu inne i en bubbla där det bara är jag, jag och jag. Jag skiter
i att hjälpa till hemma, jag stör mig väldigt lätt på andra människor som inte är jag, 
och jag gör ingenting annat än det som gynnar mig. Jag är här nu, men jag måste
bort, långt bort härifrån. Ta bort den här stressen om att göra ditt och datt, sluta skjuta
på skiten och bara göra. Hur lång tid kan det ta? Vad är det som är viktigare än det
andra? Dags att skriva på papper och bocka av. Jag ska bort från där jag är nu.